Har ikväll varit på starbucks med Julie, där vi även träffade Julie och Kevin även dom au pairer från Frankrike :) de va mycket trevligt!! Vi började att prata om hur de kommer bli när man kommer hem till verkligheten. Den franska Julie berättade att hon hade varit au pair i Boston för 2 år sedan, men att hon saknade det så mycket, så hon va tvungen att åka igen. Hon sa att första veckan när hon kom hem hade hon gråtit varje dag :/ detta gör mig såååå jävla rädd!! Detta är jag helt säker på att så de kommer bli med mig också. Inte för att jag inte kommer vilja träffa er där hemma igen, utan för att de är så mycket jag kommer sakna!!

Man kan ju egentligen säga att de kommer bli precis som när jag åkte hemifrån, då jag lämnade alla jag älskade. Och nu ska jag lämna mitt andra hem och alla de nya människorna som jag har börjat att älska. Den ända skillnaden denna gången är att jag är inte säker på att jag kommer träffa dessa människorna igen. Visst de som står mig närmast här vet jag att jag kommer träffa igen, men man vet aldrig!! När jag lämnade er där hemma, så visste jag helt säkert att jag kom till att träffa er igen. Men jag ska sluta tänka på hemfärden och njuta av mina 3 sista månader i detta fantastiska land!! :))

Vill i alla fall avsluta detta inlägget med att stolt säga att jag har klarat mig i detta stora land helt ensam i 10 månader!! Helt sinnes jäkla sjukt, och jag är så glad och stolt över att jag gjorde detta och att jag faktiskt klarade de :)) wiiiiihhooooooo too me!!! :D