Det har varit en ganska bra dag idag. Ariel går mig lite på nerverna och hon testar mig hela tiden. Men nu börjar den arga och bestämda Samantha komma fram, hon som har funnits där långt inne hela tiden. kl 6 på kvällen tar jag upp tjejerna och badar Karissa och Ariel duschar sig själv. Karissa brukar sitta kvar ett tag i badkaret och leker, och Ariel blir alltid klar före henne. Hon brukar då gå och ta på sig sin pyjamas och sedan vänta tills jag och Karissa är klara. Och när jag precis blir klar med Karissa, kommer Ariel inspringande och frågar om hon kan gå ut och leka med grannens barn för dom är ute. Och eftersom hon precis har duschat så säger jag nej. Och hon börjar gråta och gnälla. Och snäll som jag är så är jag på väg att säga ja, bara för att få tyst på ungen. Men precis innan jag säger ja så börjar jag tänka. Om jag börjar ge med mig nu och inte står fast vid det jag har sagt från början, så vet hon att hon kan köra över mig med andra saker senare. Så jag säger bestämt nej och står fast vid mitt ord och förklarar varför. Och hon gråter och jag går ner med Karissa så Ariel får lugna ner sig. Sen kommer de där hemska orden: "You are not kind, Samantha!!" Då börjar jag räkna i mitt huvud och känner, va faaaan är detta!! Och sen kommer den där ur gulliga ungen fram till mig och säger (Karissa): "It's not your fault Samantha. We can say that it's my fault." Den ungen gör mig så glad :)